Hur man stukar en fot.

Alla som någonsin tagit steget ut i skogen och lämnat den bekvämt släta asfalten bakom sig vet hur mycket man trampar snett och vrickar sig i början, innan fötterna jobbat upp en styrka och säkerhet. Rötter och ojämnheter är inte längre ett problem för mig. Mitt undermedvetna läser linjen i skogen och tar mig tassande framåt. Jag minns inte när jag stukade foten senast.

Eller ja, det borde jag ju göra. Det var igår. Inomhus. När jag gick fort.

Jag tränar med en PT två gånger i veckan tillsammans med ett gäng kvinnor, tjejer, damer – kalla oss vad man vill – kämpar gör vi i alla fall. Igår skulle vi träna tabata vilket är en högintensiv intervallform. En övning var helt sonika att gå vårt absolut fortaste tvärs genom rummet i 45 sekunder. Jag satte av, svängandes på höfterna likt världsrekordhållaren Olga Kaniskina. Jag fullkomligen flög fram! Jag började till och med, efter 25 meter gångna, fundera på om inte det var det här jag skulle satsa på, jag var ju en naturbegåvning! Jag såg framför mig sponsorer, medaljer och folkets beundran. Tills. KRAS. Både drömmarna och foten krossades. I en vändning lyckades jag med konststycket att både tappa balansen och totalt trampa fel.

Jag hörde mig själv ropa allehanda svordomar rakt ut i luften samtidigt som vita prickar sökte sig in i synfältet. Och det enda jag kunde tänka på var ”herregud, jag ska ju springa Hallandsleden Terräng 30 km på söndag!!” Min PT fick mig till slut att sätta mig ner samtidigt som någon kom springande med en kylpåse och en linda. Snabbt bandagerade jag foten ruskigt hårt samtidigt som jag beordrade de andra i gruppen att träna vidare. ”Jag klarar mig själv!”

Där låg jag med foten i högläge och grämde mig. Höll koll på tiden så att inte tårna skulle drabbas av syrebrist och ramla av. Till slut fick jag helt enkelt nog, lättade på bandaget, viftade på tårna och testade att ställa mig upp. Min generation kan säkert förstå liknelsen med pappa Rudolf i Sunes Sommar när han blir av med sitt gips i slutet av filmen. Precis så trevande tassade jag omkring i boxen innan jag insåg att det faktiskt inte gjorde så ont. Konstaterade nöjt för mig själv att det måste vara fotledsträningen jag fått gratis av att springa i skogen som gjorde att foten pallade trycket.

Slutsats: att leka världsrekordhållare i gång inomhus är nu nästan vetenskapligt bevisat farligare än att springa ett marathon i de Schweiziska alperna. Jag håller mig till naturens underlag.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*