Att springa fast man inte vill.

fine trailJag är en riktig trailmänniska. De få blogginlägg jag har publicerat här har alla på ett eller annat sätt pekat ut fördelarna med att springa i skogen. Om ni missat dem så kommer de här:

1. När du lämnar asfalten och platten och kommer ut i skogen, så är det som att du ingår en pakt med mossan, fågelkvittret, rötterna och de små porlande bäckarna att tid, den existerar inte där. Pulsband och klocka blir sekundära tingestar du bär med dig. Det viktigaste är upplevelsen. Hur luktar skogen idag? Friskt efter ett regn? Silas solljuset mellan björklöven? Ligger det dagg kvar i gräset?

2. Det mjuka underlaget. Som kategori ”löpare: något tyngre än genomsnittet”, mår min kropp bäst av att tassa fram på de förlåtande skogsstigarna jämfört med asfalten.

3. Tystnaden. Bara du. Inga bilar, inga cyklister. Bara. Du.

MEN!

New York Marathon är inget traillopp. No. No way. No way José. Så.. jag springer asfalt. Jag tragglar. I början under tvång av min hjärna. ”Spring nu!” ”Men jag vill inte! Jag hatar asfalt!” ”Spring nu!” Numera springer jag asfaltspassen mycket mer frivilligt, och jag har upptäckt att det finns en tjusning i det med. Motvilligt, men ja. Jag förstår er asfaltslöpare.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone

Hur man stukar en fot.

Alla som någonsin tagit steget ut i skogen och lämnat den bekvämt släta asfalten bakom sig vet hur mycket man trampar snett och vrickar sig i början, innan fötterna jobbat upp en styrka och säkerhet. Rötter och ojämnheter är inte längre ett problem för mig. Mitt undermedvetna läser linjen i skogen och tar mig tassande framåt. Jag minns inte när jag stukade foten senast.

Eller ja, det borde jag ju göra. Det var igår. Inomhus. När jag gick fort.

Jag tränar med en PT två gånger i veckan tillsammans med ett gäng kvinnor, tjejer, damer – kalla oss vad man vill – kämpar gör vi i alla fall. Igår skulle vi träna tabata vilket är en högintensiv intervallform. En övning var helt sonika att gå vårt absolut fortaste tvärs genom rummet i 45 sekunder. Jag satte av, svängandes på höfterna likt världsrekordhållaren Olga Kaniskina. Jag fullkomligen flög fram! Jag började till och med, efter 25 meter gångna, fundera på om inte det var det här jag skulle satsa på, jag var ju en naturbegåvning! Jag såg framför mig sponsorer, medaljer och folkets beundran. Tills. KRAS. Både drömmarna och foten krossades. I en vändning lyckades jag med konststycket att både tappa balansen och totalt trampa fel.

Jag hörde mig själv ropa allehanda svordomar rakt ut i luften samtidigt som vita prickar sökte sig in i synfältet. Och det enda jag kunde tänka på var ”herregud, jag ska ju springa Hallandsleden Terräng 30 km på söndag!!” Min PT fick mig till slut att sätta mig ner samtidigt som någon kom springande med en kylpåse och en linda. Snabbt bandagerade jag foten ruskigt hårt samtidigt som jag beordrade de andra i gruppen att träna vidare. ”Jag klarar mig själv!”

Där låg jag med foten i högläge och grämde mig. Höll koll på tiden så att inte tårna skulle drabbas av syrebrist och ramla av. Till slut fick jag helt enkelt nog, lättade på bandaget, viftade på tårna och testade att ställa mig upp. Min generation kan säkert förstå liknelsen med pappa Rudolf i Sunes Sommar när han blir av med sitt gips i slutet av filmen. Precis så trevande tassade jag omkring i boxen innan jag insåg att det faktiskt inte gjorde så ont. Konstaterade nöjt för mig själv att det måste vara fotledsträningen jag fått gratis av att springa i skogen som gjorde att foten pallade trycket.

Slutsats: att leka världsrekordhållare i gång inomhus är nu nästan vetenskapligt bevisat farligare än att springa ett marathon i de Schweiziska alperna. Jag håller mig till naturens underlag.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone

Komfortzon

Många löpare vet precis i vilken pulszon de ska ligga för att träna t.ex lokal uthållighet i muskler eller för att få en bättre syreupptagningsförmåga. Men hur många tränar regelbundet utanför komfortzonen? Och då menar jag inte så att man anstränger sig tills läpparna är blå och det dyker upp vita prickar i synfältet. När tog du senast ett bambisteg ut på mental hal is, utan något att hålla i dig?

För mig var det i torsdags när jag skulle medverka (eller vad man nu skall kalla det) vid ett träningspass för några av Sveriges främsta löpare, bland annat Charlotta Fougberg. Jag, som helst vill springa ensam i min skog, skulle glida in från vänster som jokern i leken och se hur det var att vara gasell.

Okej. Ingen panik. Det är bara att öppna de mentala garderobsdörrarna, ta fram superhjältecapen av självdistans jag använder mig av vid väl valda tillfällen, le, vinka och köra på. Kör, bara kör.

Det blev en fin, om än kort, kväll i Skatås ledd av Johan Wettergren där jag fick chans att springa jobbiga backintervaller och även om jag kände mig som en herrelös (och långsam) katt bland hermelinerna var jag ändå stolt över att jag vågade. Vågade trotsa tankarna att någon kanske skulle döma mig eller undra varför jag var där. Eller kanske rent av skratta?

Att vidga ens komfortzon innebär en kort stund av obehag, men vinsten man får är bestående. Superhjältecapen av självdistans är inhängd i garderoben igen, men snart är det dags att använda den igen. Det ska jag skriva om nästa vecka, när jag berättar om hur jag blev vald att åka och tävla för Team Sweden i hinderbaneracet Tough Mudder som går av stapeln om 3 veckor.

Tills dess; kör bara kör!

BlogFineBA

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone