Att springa fast man inte vill.

fine trailJag är en riktig trailmänniska. De få blogginlägg jag har publicerat här har alla på ett eller annat sätt pekat ut fördelarna med att springa i skogen. Om ni missat dem så kommer de här:

1. När du lämnar asfalten och platten och kommer ut i skogen, så är det som att du ingår en pakt med mossan, fågelkvittret, rötterna och de små porlande bäckarna att tid, den existerar inte där. Pulsband och klocka blir sekundära tingestar du bär med dig. Det viktigaste är upplevelsen. Hur luktar skogen idag? Friskt efter ett regn? Silas solljuset mellan björklöven? Ligger det dagg kvar i gräset?

2. Det mjuka underlaget. Som kategori ”löpare: något tyngre än genomsnittet”, mår min kropp bäst av att tassa fram på de förlåtande skogsstigarna jämfört med asfalten.

3. Tystnaden. Bara du. Inga bilar, inga cyklister. Bara. Du.

MEN!

New York Marathon är inget traillopp. No. No way. No way José. Så.. jag springer asfalt. Jag tragglar. I början under tvång av min hjärna. ”Spring nu!” ”Men jag vill inte! Jag hatar asfalt!” ”Spring nu!” Numera springer jag asfaltspassen mycket mer frivilligt, och jag har upptäckt att det finns en tjusning i det med. Motvilligt, men ja. Jag förstår er asfaltslöpare.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*